Ulrike
och kriget
Jag har nu läst ut
boken, den var drygt 150 sidor lång. Jag tyckte den blev bättre mot slutet
eftersom den följde krigets tempo, alltså när den var som bäst när Tyskland
började förlora mark, för till dess har inte civilbefolkningen haft några
problem som hest, lite sorg över stupade men det är inte så spännande att läsa
om, men dessa stycken när folk där förmedlar känslor väldigt bra, och om hur
man såg på döden, Ulrike förlorade mycket familj, hennes pappa dog i Ryssland,
hennes bröder också. Och man kunde förstå Ulrikes förtvivlan och rädsla för att
vara helt själv med Dietrich som var 3 år bara. Men hon var inte jätte ledsen
när hennes familj dog, för hon tänker bara att det är guds vilja och att för
att vinna kriget måste man göra uppoffringar, så hon var inte jätte ledsen när
de dog, då blir man nästan lite frustrerad, att hon inte känner sorg över sin
familj för att Tyskland är viktigare, men läsaren vet hela tiden saker som inte
Ulrike vet, saker som att Tyskland avrättar massor med judar, men det vet inte
Ulrike, och man får en känsla av frustration för att Ulrike inte vet men offrar
så mycket ändå, och då får man lust att läsa, för man vill se att hon har fel,
och man får ett mål i boken som man längtar till, så boken engagerar läsaren
väldigt bra, för alla som läser boken vet att Tyskland kommer falla och hur
kommer Ulrike reagera då? hon som har så mycket förhoppningar för Tyskland och Hitler,
men de kommer förlora och alla uppoffringar hon gjort kommer vara förgäves, och
all propaganda kommer bevisas som lögner och man längtar tills det händer, bara
för att bevisa Ulrike fel, och det är ett bevis på att boken förmedlar känslor
bra och gör läsaren mycket intresserad. Men man kan inte undgå att tycka
lite synd om Ulrike, för i slutet när Tyskland rullar in i hennes hemstad så
känner sig läsaren mycket tillfredsställd men Ulrike byter som helt
personlighet, från en hoppfull kvinna som var stark och har trott och gjort
uppoffringar men ändå varigt stark, så blir hon som tom, hon uttalar sig inte
om sina egna tankar och idéer mot slutet, hon blir väldigt lugn och börjar
tänka på annat än kriget, för hon har tänkt så mycket på kriget och det har
varigt en stor del av hennes liv. Och hon har även engagerat sig mycket genom
att anmäla folk som inte stöttade Tyskland, och sen när de förlorar kriget och
kriget är över blir det som tomt i hennes liv, och då reflekterar hon som mer
på sitt liv, hon tänker på sina förluster, alla hennes släktingar som gått
bort, hon tänker på miljön och beskriver den, om hur det är mörkt och höst, löven
faller och allt är som dystert, men tvärt om är det för nog för de som segrade,
de ser hösten som en ”ny start för världen” kan man säga.
Hon
tänker också mycket på de andra länderna och varför just de segrade, hon skyller
på gud, eftersom båda sidorna bad till gud under kriget men de allierade vann,
måste gud ha lyssnat på de allierade istället för axelmakterna. Och det tyckte
jag var lite speciellt, hon skyller fortfarande på gud för att Tyskland
förlorade, hon har inte fått se vad som hänt under kriget, hon har inte sett
att arbetslägren, alla krigsfält med massor av döda barn och soldater, så hon
önskar fortfarande att de vann, därför hade det varigt kul om boken fortsatte,
bara för att få se vad som försiggick i Tyskland, vad skulle Ulrike tycka om
hon fick se den etniska rensningen? Skulle hon fortfarande hata Amerikaner,
älska Hitler och ”stor Tyskland”, skulle fortfarande alla uppoffringar vara
värt sorgen? Det hade varigt kul att få se henne reaktion. Men eftersom hon vet
så lite och enbart sett kriget ur ett perspektiv, genom Hitlers propaganda har
hon sett kriget. Men folk som arbetade med att döda judar och de som slogs på
slagfälten fick nog en annan uppfattning efter ett kort tag, som Ulrike pappa,
han stöttade inte krigen och många i hans närvaro gjorde inte det heller, men
det var i en undermajoritet och kunde säga till om mycket, för då blev de
anklagade för landsförräderi.
Men
hon skyller allt på gud, hon det visar också hur viktig gud var på den här
tiden, och sen när Ulrike förstått att gud inte lyssnat på hennes böner under
krigen så tappar hon tro på att gud.
Hon
känner sig också ensam, hon känner sig ensam för att Tyskland förlorade kriget,
för att hennes familj är död, och hon ser på de sönderskjutna Tyska pansarvagnarna
och tänker att hon just känner sig ensam, det visar hur mycket hopp hon hade på
Tyskland och hur mycket Tyskland betydde för henne när hon känner ensamhet i en
sönderskjuten pansarvagn.
