Min bokrecension till boken Historien om León

Boken är en självbiografi av León Leyson. Den handlar om hans tid under kriget som jude. Den skildrar hans liv före, under och efter och ger en förskräckligt bra bild av ett hatfullt och förvirrat Europa under andra världskriget.

I boken får man följa med León och tiden i Krakows getto, till koncentrationslägret, och hans liv efter kriget. Han berättar om nazisternas hat mot judar. Och man får en bra bild av hur obarmhärtiga de var.  Han beskriver den dagliga tortyren i koncentrationslägret. Men också hur han fann hopp och lyckades överleva. Han berättar om hur Oskar Schindler räddat hans liv och livet på alla i Leóns familj. Boken utspelar sig under 1939 och 1945, men också hans tid i USA efter kriget. Boken blir också väldigt berättande tack vare miljöbeskrivningarna.

När Leon Leysonvar tio år invaderas Krakow av Nazisterna. Hela staden förändrades snabbt till fängelse, det var vakter med skällande hundar, pansarvagnar som dånade över hela staden, det var staket över allt som hindrade folket att ta sig runt. Men i övrigt fortsatte allt som vanligt. Det var en spänd tillvaro, alla hundar, vapen, soldater, flagor, men de var inte otrevliga mot folket, León Leyson och hans kompisar brukade ofta prata med de tyska soldaterna. De var ofta väldigt trevliga så länge man inte bröt mot reglerna. De var inte ute för att göra oss illa, inte än. Man får intrycket av att det ligger en stor spänning över Krakow, folk vet inte vad som händer och känner en stor ovisshet. Någon vecka efter invasionen fick León Leyson höra att han inte fick gå till skolan mer. Han blev väldigt förvirrad, och hans föräldrar kunde inte göra något. Men hans föräldrar visste varför han inte fick gå till skolan. Men de talade aldrig om det. Det var ett växande hat mot judar, det blev värre och värre, nu blev judar misshandlade på öppen gata utan bestraffning, man vågade knappt gå ut, och med detta separerades judarna mer från samhället i Krakow, men inte Leon Leyson. Ingen visste om att han var jude, så han gick omkring bland färgstarka hus på Krakows smala gator. Nu var León Leyson ensam, alla hans vänner ignorerade honom. En dag passerade han soldaterna som tidigare varigt mycket vänliga, men rykten gick att León var en jude, så de tyska soldaterna konfronterade honom. Samma dag kom León Leyson hem med blåmärken, ett blå öga och andra skador. Den här delen i boken beskriver hur Krakow, från en dag till en annan, blev ett fängelse för alla judar, samtidigt som ett hat steg mot dem, de separerades snabbt från samhället och genom propaganda lyckades Nazisterna vända folket emot dem, en stor förtryckning från både folket och Nazisterna pågick nu. Den färggranna staden Krakow, med frisk luft och oändliga möjligheter blev nu mer en grå tillvaro med hot, hat och förtryckning. Visst fanns de gröna träden kvar men ingen jude kunde njuta av miljön, de var instängda i sina lägenheter, bara tillåtna att gå ut för att arbeta. Om de överlevde på vägen dit.

Sedan såg León att fem meters höga murar restes runt ett fattigt område i Krakow, tre dagar senare forslades alla judar in Krakows getto. Leóns pappa lyckades byta till sig en lägenhet. Men folk hade det dåligt, smittor spreds längs det smutsiga gettots gator, och många dog av enkla sjukdomar, för de hade ingen mat, eller medicin, eller vatten. Folk dog på gatorna, León Leyson beskriver deras fångenskap som att de var djur, som ingen brydde sig om. Tillvaron och miljön i gettot var värre en Krakow.  Inga lampor, vatten eller något alls, men efter ett tag formade judarna ett samhälle där inne, någon tog upp apoteket och styrde det så bra som möjligt, det blev inte en form an anarkism, eftersom att alla var utsatta för samma fiende var det ingen idé, de var bara djur i en bur, Nazisterna kunde göra vad som helt med dem. Många kände sig självklart ledsna, hopplösa och osäkra. Var tredje vecka kom Nazisternas patruller gående längs kullerstenarna i Gettot, de var beväpnade och tvingade folk mot lastbilar i kanten av gettot. Ingen visste var de skulle. León Leyon och hans familj tågade sakta mot grindarna, och fick se Krakow igen. León Leyson förställde sig att folk skulle protestera mot judarnas förhållande, ingen brydde sig, livet i Krakow fortsatte som vanligt. Folk slängde konstiga blickar på judarna när de stod vid grinden. Bara om några minuter skulle León få uppleva Nazisternas grymma våld. Alla delades upp i led, leden var uppdelade i starka och svaga. Vänstra ledet bestod av gamla och svaga. Högra ledet var starka arbetare, vänstra ledet togs åt sidan, och helt plötsligt skjuts varenda en till döds, León Leyson, och resten av judarna, fick en stor chock. De visste att Nazisterna var våldsamma, men nu var fösta gången en grupp människor massmördades, Och det här fick León Leyson att känna sig rädd, och han blev ännu räddare när han tänkte på vars de var på väg, för Nazisterna var det ingenting, de fortsatte som om inget hänt, väl utanför grindarna åkte de i lastbilar, mot koncentrations läger i Newraska,

Vägen till Newraska var platt, lång och tråkig, men inte för León Leyson han fick, för första gången på två år, känna ett uns av frihet och friskluft, han fick se Polens landskap igen. Och detta betydde mycket för honom, han säger att han fick tro igen, han vill ut i världen igen, men denna gnutta glädje krossades när han fick en skymt av Newraskas koncentrations läger. Jag kan bara tänka mig vilken panik som slog till mot alla judar, hur ska man överleva detta? Leon Leyson säger att det hemskt ut, det var höga gråa taggiga staket, med blinkande lampor på. De steg långa svarta moln från lägret, stora torn med beväpnade vakter i, han hörde de vildsinnta hundarna ända utifrån. Man kan tänka sig hur alla tappade hoppet, inget träd eller växter på hela lägret.

Nu rullade lastbilen in på lägret, och León Leyson kommer ihåg att det var då helvetet började, León Leyson hade turen att få dela barack med sin pappa och bröder. Hans mamma och syster fick också dela.

Leóns pappa var ambitiös, han arbetade sig upp till en fin fabrik i Krakow, men allt revs när Nazisterna kom, många tyska affärsmän tog initiativet att starta fabriker i Polen eftersom det låg nära Tyskland och de fick billig arbetskraft, och Leóns pappa blev anställd. Affärsmannens namn var Oskar Schindler. Oskar Schindler var nazist, han var en stor man, och han hade mycket pengar. Han var inte grym mot judar, han anställde dem, satte hårda krav men uttryckte inget hat mot dem, Léon Leyson sa att om Oskar Schindler kom fram till någon arbetande behövde man inte vara orolig. Det tyder på att han var en vänlig människa.

Leons bröder får man inte veta mycket om. De är några år äldre än han, deras namn är Moshe och Hershel. De jobbade på samma fabrik som sin pappa, León Leysons pappa övertalade Oskar Schindler att anställa dem.

Barackerna alla bodde i var slitna, alla sov på träbritsar. De hade tur om man fick en plats, många sov på golvet, ihop klämda som en flock djur. León nämner flera gångar att man inte med ord kan beskriva fasan de utsattes för. León kämpar dagligen med att hålla sig vid liv när han utsätts för extrema prövningar. Men han kämpar också med sig själv, han har insett att han måste hålla hoppet uppe annars kommer han inte att orka med allt, men vad finns det för något att tro på, som León Leyson beskriver det, helvettet på jorden. Leon Leyson tänkte ge upp många gånger. Men när han var säker på att han skulle dö, fick han också en anställning på Oskar Schindlers fabrik, Oskar Schindler hade en sådan empati för Leyson familjen att han räddade varenda en. Hans pappa kunde inte tacka honom nog, så han var rädd för att Oskar Schindler skulle bli arg, jag kan förstå honom, när man befinner sig i underläge och får hjälp av en människa som egentligen ska hata en vet man inte hur man ska tacka. Man kanske tolkas som otacksam. Kanske blir den starka personen arg, och vill ha tillbaka något, men Oskar Schindler var inte så. Han kände en stor sorg för familjen och beslöt sig för att hjälpa dem, León nådde inte ens till maskinens spakar, men han fick en låda att stå på. Oskar Schindler ödmjukhet var en spänning som sträckte sig genom hela boken, för det uppstod hela tiden problem som kunde kosta Leyson familjen livet. Säker samma känsla som familjen kände, så när man läste om hur Ryssland intog polen och befriade alla fångar kunde man pusta ut. Oskar Schindler fick nyheter om att Ryssland närmade sig, och de sköt alla tyskar, så Oskar Schindler tog farväl av familjen och åkte iväg från fabriken, och nu var familjen fri. Genom boken har man tänkt att någon kommer dö, så det kom som en chock när alla överlevde, det gör detta parti av boken väldigt bra, och eftersom att boken har varigt så personlig och spännande så blev ett bra slut på boken ett sätt att sätta punkt för allt som hänt. Och man ville läsa till slutet eftersom boken fångar in en genom att vara personlig, förmedla bilder och tankeställare om hur det var och känslorna som han förmedlade tillsammans med bilderna man själv fick i huvudet gjorde bocken väldigt bra och läsvärd, den får också med många historiska detaljer som hjälper en förstå tiden och miljön.

Författaren beskriver miljön med många detaljer och inlevelse, nästan lite som någon slags poesi, det finns många detaljer men eftersom detaljerna inte är så beskrivande så får man egna bilder kring miljön genom språket han använder när han berättar. Och miljöbeskrivningarna hjälper till att förmedla en bild av hur det var.

Budskapet i denna bok är att förmedla andra världskriget från judarnas sida. Den för också med sig synen på människor idag, och genom att berätta hur hemskt det var förr ska man inte stödja rasism idag. När León Leyson flyttat till USA efter kriget började han på universitet. Han satt ofta långt bak i bussen, men en dag kom busschauffören och bad han flytta fram, för tydligen var platsen längst bak till för mörkhyade… León Leyson fick en chock. De var precis samma förtryckning och diskriminering av folkslag som under hans barndom i Krakow och under andra världskriget. Inte lika våldsamt men ända samma ideologi. Det här tänkte jag inte på. Men så är det, det är samma diskriminering av folk som under andra världskriget.

Språket han använder är inte unikt på något sätt, han använder sig av rätta ord och det är tydligt när man läser texten, man kan läsa snabbt och ändå förstå vad som händer. Han har bara skrivit en bok, och boken är väl skriven, det känns som att han har funderat på vartenda ord, eller så var det lätt att använda ett språk som förmedlar djupa och beskrivande ord, men som också ger en plats för egen fantasi. 

Räddad för att dö

Helikoptern dundrar fram längs Afghanistans platta landskap. Öken så långt jag ser, men i fjärran skymtar jag fjället. De höga bergen reser sig från ett i övrigt grått, sandigt, miserabelt landskap. På något sätt finner dessa berg stolthet och reser sig stora. Genom den öppna dörren ser jag marken snabbt rusa förbi. Jag kan urskilja några klippor längs den torra, livlösa sanden, annars är meter efter meter detsamma. Solen står mitt på himlen, inga moln, svetten rinner ner längs min kropp och min uniform är genomblöt. Blåsten från helikoptern råder inte på solens starka och ljusa strålar. Jag och mina kollegor sitter i en klaustrofobisk helikopter med alla våra kilon utrustning på. Det är ostabilt och skakigt. Utrustningen slår mot stålet i helikoptern och ger ifrån sig en tydlig klang.

Vi är utkallade, en incident har skett. Två bilar har krockat. Vår uppgift är att rädda och säkra deras liv. Jag känner hur mycket press som läggs på mig, jag känner att helikoptern sakta börjar tappa farten.  Landning. Fokus, jag går igenom mina uppgifter. Man vet aldrig vad man möter. Det går snabbt, ett högt skrik och efter några kommandon är vi alla nere på sanden, den känns alltid lika jobbig att möta. Sanden suger livet ur mig. Jag märker snabbt hur extrem solen blivit. Bergen är borta, de gömmer sig bakom molnet av sand som helikoptern rev upp. Jag gör misstaget att andas, känner lukten av jord, jag ser inget. Molnet av grus och sand lämnar mig i en förvirring, var ska jag? Vad skulle jag göra? Men bara efter några sekunder lägger sig känslorna, likaså sanden. Landskapet öppnar upp sig för mig igen, bara för att avslöja samma sand, samma känsla. Känslan av övergivenhet. Jag vänder mig sakta om. Mina kollegor marscherar raskt mot händelsen. Jag går tätt inpå, när vi kommer fram till bilen så ser det ut som en scen ur en film. En skräckinjagande syn, ett ungt barn med traditionella kläder ligger på den hårda marken. Blod rinner från flera ställen så jag inte kan urskilja var jag ska börja. Jag tar puls, det är över. En kvinna med en blå klänning, klänningen lyser upp från omgivningen, men det hjälper inte henne. I framsätet ligger hon, inget blod konstaterar jag först, det är inte hopplöst. Jag tar en snabb koll på omgivningen. Bildelar ligger överallt, i en djup vägren ligger den andra bilen, dock inga människor i den. Solen lägger sig, en ljummen bris blåser sakta mot mig, Omgivningen blir snart en mörk oas med hemligheter. Jag måste skynda mig, men med vad? Kvinnan, det finns hopp. Jag ropar hit sjukhusgruppen. De tar genast upp kvinnan på båren och försvinner in i mörkret.

Väl tillbaka på kampen, tänker jag på henne, hade det inte varit för hennes blå klänning hade jag inte lagt märke till henne. Bland allt kaos såg jag henne mitt det brinnande infernot, hennes blå klänning, tänk om hon inte haft på sig den. Hade jag då inte sett hon? Jag måste träffa henne igen.

Jag lämnar min barack, kliver ut och slås av friskluften, i fjärran ser man helikoptrar blåsa iväg. Män skriker, det är alltid hektiskt på dessa baser. Alltid hög ljudnivå. De höga staketen runt om basen skyddar oss inte ifrån sanden, dessvärre. Det är som att kliva genom en portal när man går in i sjukhusdelen. En spänd, tyst och tråkig stämning ligger över platsen. Allt är så rent, från denna extrema renlighet skiner platsen upp. Fastän så många liv som slutat här. Dessa idéer jag får ökar inte hoppet att få se kvinnan igen. Så tyst, så vitt och städat. Är jag kvar på kampen längre? ”Hallå” säger en röst, jag rycker till lite. En kvinna står där, leendet skiner ut och hon har lika vita kläder som omgivningen. Hon förstörde den tystnad jag värderade högt. ”Vad vill du, sir” sa en vänlig men stressad röst. Jag besvarade frågan lugnt, fastän jag egentligen var spänd på att få veta. ”Tog ni hand om en kvinna, en afghansk kvinna, med brandskador tror jag” Min nyfikenhet och rädsla sken igenom min röst, men jag kommer fortfarande ihåg vad hon sa till mig. ”Vi skickade iväg två personer igår” sa hon. ”En kvinna och en man” sa hon. Jag fylldes genast utav hopp. 

Jag satt på nästa helikopter till byn, vi var på uppdrag att vissa upp oss bland befolkningen. Återigen ser jag bergen, träden som sakta blir fler och fler. Väl nere på marken kan jag se mycket folk, de kommer ut från sina lerhus, i sina traditionella lösa kläder. Ofta kommer barn fram till oss. Vuxna känner en större rädsla för oss. Men mitt fokus låg inte på barnen. Utan jag ville se henne. Hon måste vara här, intalade jag mig själv. Eftersom vårt jobb är att leta igenom hus tog jag användning av fördelen. Men, hon sågs inte till någonstans. Jag pratade med männen i byn, de var tysta, en spänning steg, de döljer något, till sist talade en, han sa tyst:

”Hon är död” sa han tyst, på något sätt upplever jag en ånger och skam i hans röst. Det slår mig hårt, det ända jag kunde säga var ”hur?”. En så maktlöshet jag kände, hade jag svikt henne? Plötsligt hörde jag ett oväntat svar, jag hörde ett att mannen sa ”vi”. Tusen idéer susade omkring i huvudet, jag kunde inte få fattning och utbrast i ”Vad!”.

Sakta lämnade vi byn igen, en hopplöshet och meningslöshet råder ombord, svek vi henne? Vad visste vi? Varför tänkte vi inte på det?

Kvinna dödades på grund av religion. Hon var förutsedd att dö av Allah. Så när hon överlevde, var hon tvungen att dö. Männen jag mött, männen i byn hade dödat henne. Är ett liv inte värt mer än så? Faktum är att i dessa länder får du betala mer böter för ett överkört djur, än för en kvinna.

 Är inte ett liv mer värt än så..?