Ulrike och kriget

Jag har nu läst ut boken, den var drygt 150 sidor lång. Jag tyckte den blev bättre mot slutet eftersom den följde krigets tempo, alltså när den var som bäst när Tyskland började förlora mark, för till dess har inte civilbefolkningen haft några problem som hest, lite sorg över stupade men det är inte så spännande att läsa om, men dessa stycken när folk där förmedlar känslor väldigt bra, och om hur man såg på döden, Ulrike förlorade mycket familj, hennes pappa dog i Ryssland, hennes bröder också. Och man kunde förstå Ulrikes förtvivlan och rädsla för att vara helt själv med Dietrich som var 3 år bara. Men hon var inte jätte ledsen när hennes familj dog, för hon tänker bara att det är guds vilja och att för att vinna kriget måste man göra uppoffringar, så hon var inte jätte ledsen när de dog, då blir man nästan lite frustrerad, att hon inte känner sorg över sin familj för att Tyskland är viktigare, men läsaren vet hela tiden saker som inte Ulrike vet, saker som att Tyskland avrättar massor med judar, men det vet inte Ulrike, och man får en känsla av frustration för att Ulrike inte vet men offrar så mycket ändå, och då får man lust att läsa, för man vill se att hon har fel, och man får ett mål i boken som man längtar till, så boken engagerar läsaren väldigt bra, för alla som läser boken vet att Tyskland kommer falla och hur kommer Ulrike reagera då? hon som har så mycket förhoppningar för Tyskland och Hitler, men de kommer förlora och alla uppoffringar hon gjort kommer vara förgäves, och all propaganda kommer bevisas som lögner och man längtar tills det händer, bara för att bevisa Ulrike fel, och det är ett bevis på att boken förmedlar känslor bra och gör läsaren mycket intresserad. Men man kan inte undgå att tycka lite synd om Ulrike, för i slutet när Tyskland rullar in i hennes hemstad så känner sig läsaren mycket tillfredsställd men Ulrike byter som helt personlighet, från en hoppfull kvinna som var stark och har trott och gjort uppoffringar men ändå varigt stark, så blir hon som tom, hon uttalar sig inte om sina egna tankar och idéer mot slutet, hon blir väldigt lugn och börjar tänka på annat än kriget, för hon har tänkt så mycket på kriget och det har varigt en stor del av hennes liv. Och hon har även engagerat sig mycket genom att anmäla folk som inte stöttade Tyskland, och sen när de förlorar kriget och kriget är över blir det som tomt i hennes liv, och då reflekterar hon som mer på sitt liv, hon tänker på sina förluster, alla hennes släktingar som gått bort, hon tänker på miljön och beskriver den, om hur det är mörkt och höst, löven faller och allt är som dystert, men tvärt om är det för nog för de som segrade, de ser hösten som en ”ny start för världen” kan man säga.

Hon tänker också mycket på de andra länderna och varför just de segrade, hon skyller på gud, eftersom båda sidorna bad till gud under kriget men de allierade vann, måste gud ha lyssnat på de allierade istället för axelmakterna. Och det tyckte jag var lite speciellt, hon skyller fortfarande på gud för att Tyskland förlorade, hon har inte fått se vad som hänt under kriget, hon har inte sett att arbetslägren, alla krigsfält med massor av döda barn och soldater, så hon önskar fortfarande att de vann, därför hade det varigt kul om boken fortsatte, bara för att få se vad som försiggick i Tyskland, vad skulle Ulrike tycka om hon fick se den etniska rensningen? Skulle hon fortfarande hata Amerikaner, älska Hitler och ”stor Tyskland”, skulle fortfarande alla uppoffringar vara värt sorgen? Det hade varigt kul att få se henne reaktion. Men eftersom hon vet så lite och enbart sett kriget ur ett perspektiv, genom Hitlers propaganda har hon sett kriget. Men folk som arbetade med att döda judar och de som slogs på slagfälten fick nog en annan uppfattning efter ett kort tag, som Ulrike pappa, han stöttade inte krigen och många i hans närvaro gjorde inte det heller, men det var i en undermajoritet och kunde säga till om mycket, för då blev de anklagade för landsförräderi.

Men hon skyller allt på gud, hon det visar också hur viktig gud var på den här tiden, och sen när Ulrike förstått att gud inte lyssnat på hennes böner under krigen så tappar hon tro på att gud.

Hon känner sig också ensam, hon känner sig ensam för att Tyskland förlorade kriget, för att hennes familj är död, och hon ser på de sönderskjutna Tyska pansarvagnarna och tänker att hon just känner sig ensam, det visar hur mycket hopp hon hade på Tyskland och hur mycket Tyskland betydde för henne när hon känner ensamhet i en sönderskjuten pansarvagn.