Räddad för att dö

Helikoptern dundrar fram längs Afghanistans platta landskap. Öken så långt jag ser, men i fjärran skymtar jag fjället. De höga bergen reser sig från ett i övrigt grått, sandigt, miserabelt landskap. På något sätt finner dessa berg stolthet och reser sig stora. Genom den öppna dörren ser jag marken snabbt rusa förbi. Jag kan urskilja några klippor längs den torra, livlösa sanden, annars är meter efter meter detsamma. Solen står mitt på himlen, inga moln, svetten rinner ner längs min kropp och min uniform är genomblöt. Blåsten från helikoptern råder inte på solens starka och ljusa strålar. Jag och mina kollegor sitter i en klaustrofobisk helikopter med alla våra kilon utrustning på. Det är ostabilt och skakigt. Utrustningen slår mot stålet i helikoptern och ger ifrån sig en tydlig klang.

Vi är utkallade, en incident har skett. Två bilar har krockat. Vår uppgift är att rädda och säkra deras liv. Jag känner hur mycket press som läggs på mig, jag känner att helikoptern sakta börjar tappa farten.  Landning. Fokus, jag går igenom mina uppgifter. Man vet aldrig vad man möter. Det går snabbt, ett högt skrik och efter några kommandon är vi alla nere på sanden, den känns alltid lika jobbig att möta. Sanden suger livet ur mig. Jag märker snabbt hur extrem solen blivit. Bergen är borta, de gömmer sig bakom molnet av sand som helikoptern rev upp. Jag gör misstaget att andas, känner lukten av jord, jag ser inget. Molnet av grus och sand lämnar mig i en förvirring, var ska jag? Vad skulle jag göra? Men bara efter några sekunder lägger sig känslorna, likaså sanden. Landskapet öppnar upp sig för mig igen, bara för att avslöja samma sand, samma känsla. Känslan av övergivenhet. Jag vänder mig sakta om. Mina kollegor marscherar raskt mot händelsen. Jag går tätt inpå, när vi kommer fram till bilen så ser det ut som en scen ur en film. En skräckinjagande syn, ett ungt barn med traditionella kläder ligger på den hårda marken. Blod rinner från flera ställen så jag inte kan urskilja var jag ska börja. Jag tar puls, det är över. En kvinna med en blå klänning, klänningen lyser upp från omgivningen, men det hjälper inte henne. I framsätet ligger hon, inget blod konstaterar jag först, det är inte hopplöst. Jag tar en snabb koll på omgivningen. Bildelar ligger överallt, i en djup vägren ligger den andra bilen, dock inga människor i den. Solen lägger sig, en ljummen bris blåser sakta mot mig, Omgivningen blir snart en mörk oas med hemligheter. Jag måste skynda mig, men med vad? Kvinnan, det finns hopp. Jag ropar hit sjukhusgruppen. De tar genast upp kvinnan på båren och försvinner in i mörkret.

Väl tillbaka på kampen, tänker jag på henne, hade det inte varit för hennes blå klänning hade jag inte lagt märke till henne. Bland allt kaos såg jag henne mitt det brinnande infernot, hennes blå klänning, tänk om hon inte haft på sig den. Hade jag då inte sett hon? Jag måste träffa henne igen.

Jag lämnar min barack, kliver ut och slås av friskluften, i fjärran ser man helikoptrar blåsa iväg. Män skriker, det är alltid hektiskt på dessa baser. Alltid hög ljudnivå. De höga staketen runt om basen skyddar oss inte ifrån sanden, dessvärre. Det är som att kliva genom en portal när man går in i sjukhusdelen. En spänd, tyst och tråkig stämning ligger över platsen. Allt är så rent, från denna extrema renlighet skiner platsen upp. Fastän så många liv som slutat här. Dessa idéer jag får ökar inte hoppet att få se kvinnan igen. Så tyst, så vitt och städat. Är jag kvar på kampen längre? ”Hallå” säger en röst, jag rycker till lite. En kvinna står där, leendet skiner ut och hon har lika vita kläder som omgivningen. Hon förstörde den tystnad jag värderade högt. ”Vad vill du, sir” sa en vänlig men stressad röst. Jag besvarade frågan lugnt, fastän jag egentligen var spänd på att få veta. ”Tog ni hand om en kvinna, en afghansk kvinna, med brandskador tror jag” Min nyfikenhet och rädsla sken igenom min röst, men jag kommer fortfarande ihåg vad hon sa till mig. ”Vi skickade iväg två personer igår” sa hon. ”En kvinna och en man” sa hon. Jag fylldes genast utav hopp. 

Jag satt på nästa helikopter till byn, vi var på uppdrag att vissa upp oss bland befolkningen. Återigen ser jag bergen, träden som sakta blir fler och fler. Väl nere på marken kan jag se mycket folk, de kommer ut från sina lerhus, i sina traditionella lösa kläder. Ofta kommer barn fram till oss. Vuxna känner en större rädsla för oss. Men mitt fokus låg inte på barnen. Utan jag ville se henne. Hon måste vara här, intalade jag mig själv. Eftersom vårt jobb är att leta igenom hus tog jag användning av fördelen. Men, hon sågs inte till någonstans. Jag pratade med männen i byn, de var tysta, en spänning steg, de döljer något, till sist talade en, han sa tyst:

”Hon är död” sa han tyst, på något sätt upplever jag en ånger och skam i hans röst. Det slår mig hårt, det ända jag kunde säga var ”hur?”. En så maktlöshet jag kände, hade jag svikt henne? Plötsligt hörde jag ett oväntat svar, jag hörde ett att mannen sa ”vi”. Tusen idéer susade omkring i huvudet, jag kunde inte få fattning och utbrast i ”Vad!”.

Sakta lämnade vi byn igen, en hopplöshet och meningslöshet råder ombord, svek vi henne? Vad visste vi? Varför tänkte vi inte på det?

Kvinna dödades på grund av religion. Hon var förutsedd att dö av Allah. Så när hon överlevde, var hon tvungen att dö. Männen jag mött, männen i byn hade dödat henne. Är ett liv inte värt mer än så? Faktum är att i dessa länder får du betala mer böter för ett överkört djur, än för en kvinna.

 Är inte ett liv mer värt än så..?