Pojken i randig pyjamas

Jag tycker att slutet har den starkaste scenen. För att det var spännande. Jag trodde gas kamaren skulle stormas av tyska soldater. Men det var försent. Bruno dog oväntat enligt film logik. I verkligheten var det nog inte oväntat. Scenen var även beskriven bra. Med shocken i baracken, till tåget mot gas kamaren. Man kan förstå ovissheten alla fångar måste haft innan de med sina få misstankar om vad som väntar bara dör. Sedan efter dem gasats ihjäl filmas bara en dörr. Och Brunos pappa som står uppgiven på gården. Scenen pågår med en och samma bild i två minuter. Inget händer. Det var bara slut där. Man känner själv lite uppgivenhet under dessa minuter inget händer, det är bara slut.

Bruno var inte positiv till en flytt. Men han inser att han inte har ett val. Han förstår inte heller varför de måste flytta. Hans pappa säger bara att han blivit befordrat och fått en ny tjänst. Men det berättar inte mycket för Bruno. Han känner sig förvirrad och ledsen över att tappa sina kompisar. För att i början av filmen ser man dem leka tillsammans. Man får intrycket att de trivs tillsammans. Det är aldrig roligt att mista någon man trivs med antar jag.

Brunos pappa är glad över hans befordring. I början hålls en fest till hans ära. Han är en inbiten nazist och vill se judarna borta.  Så för han är det en tjänst för hans land att åka dit och hjälpa dem. Man han inser att hans jobb är hemskt och inte bra för Bruno och Gretel att se och de kan få intryck av dessa hemskheter, Gretel är hans syster. Men han är stolt över vad han gör.

Mamman tänker att det kommer blir bra. Hon vet inte om att hennes man är chef för de som utrotar judar. De bränner upp judarnas kroppar regelbundet och en dag råkar löjtnant Kotler berätta det för mamman. Hon konfronterar hennes man (Brunos pappa) och han erkänner att de utplånar judar på hemskt sätt bara några hundra meter från deras fina nya hus. För allt såg så bra ut. De har en vakt, bil fint hus så mamman var glad i början. Men kollapsade när hon fick höra sanningen.

Bruno tycker om äventyr. Och eftersom han är åtta år lägger han inte så mycket tanke verksamhet på var han är. Han har redan kommit över sina kompisar halvvägs in i filmen. Men han tycker det är tråkigt att vara själv i början. Men senare går han och ”utforskar” och hittar pojken med den randiga pyjamasen, Shmuel. Detta blev vändpunkten i filmen. Nu vill Bruno stanna kvar i det nya huset. Han fick en vän och något att göra. Men i övrigt tycker han att huset är lite spännande. Nya områden att utforska.

Bruno hittar lägret för att han utforskar utanför husets mark. Han tycker om att utforska och han säger att han vill bli äventyrare. Så när husets område är klart måste han forstäta någon annan stans. Alltså utanför huset. Han är väldigt nyfiken. 

Bruno har bara fått goda intryck av dessa judar han mött. Och han är för ung för att förstå varför alla avskyr dem. Bruno själv tycker att de är hjälpsamma och trevliga eftersom att deras kock och hjälpreda Pavel tog hand om Brunos skadade ben. Han vet inte om att de blir dödade och plågade. Han förstår inte varför Pavel slutade som Doktor och blev potatisskalare. Han är förvirrad. Det beskriver Bruno bra, förvirrad. Mannen är ledsen. Han känner inget hopp, han är trött, rädd och uppgiven. Han tog en stor riks när han hjälpte Bruno. Hade Brunos pappa kommit in i rummet och sett vad som pågick hade Pavel blivit avrättad, men hans mamma kom in. Som inte är lika arg på judarna. Hon som är äldre har insett varför alla avskyr judarna. Men hon tycker att det innerst inne är fel. Hon tycker inte om vad som pågår. Så därför säger hon tack till Pavel.